Hej!
Jag heter Cornelia, och fram till sommaren 2020 kommer jag att bo i Saitama utanför Tokyo, Japan. Jag tänkte att mitt första inlägg kan handla om förväntningar och omställningen att landa i ett nytt land. Så läs vidare för att höra om min resa och min första tid i Japan.

Nu är det två veckor sedan jag lämnade Sverige. Två veckor sedan Arlanda, bagage-incheckning, hejdå-kramar och säkerhetskontroller. För tre veckor sedan hade jag vad jag trodde var en realistisk bild av hur allt skulle gå till, vad jag skulle känna när jag sa hejdå, hur jag skulle må på flygresan.

Om man ska vara helt ärlig, så hade jag på sätt och vis planerat allt i förväg, till och med mina känslor. Såklart att jag skulle gråta när jag sa hejdå till mamma och pappa. Det var också självklart att flygresan skulle vara nervös och sjukt spännande. Jag hade trots allt redan bestämt mig för att lyssna på Håkan Hellström på spotify. Jag hade laddat ner listorna offline, jag var helt förberedd.

Man kan aldrig vara helt förberedd, inte när man ska bege sig ut på den sortens äventyr som är ett utbytesår. Jag grät inte ens en skvätt på flygplatsen, jag var bara galet exalterad och redo att sätta mig på planet. Jag vinkade till mamma och pappa precis innan jag gick genom säkerhetskontrollen. Mamma grät, men inte jag, för jag var endast redo och kanske lite skakig.

På flyget till Helsingfors mådde jag bra. Jag gjorde det här, alldeles själv, 17 år och på väg till Japan. För mig kändes det väl lite som en dröm. När jag satte mig på nästa plan som skulle ta mig till Narita flygplats, började jag bli ganska så väldigt nervös. Min plan för flygresan från Helsingfors var att sova, äta och var så utvilad som möjligt inför dag nummer ett i Tokyo.

Men som sagt kan man inte alltid vara helt förberedd. Det är också viktigt att värdera vad man har för förväntningar. Jag tänkte att flyget skulle gå som smort med musik i lurarna, min sovmask och en nackkudde, inköpt på Helsingfors flygplats.

Men hur desperat jag än försökte kunde jag inte sova en blund, inte ens en minut. Jag försökte och försökte, allt var obekvämt i stolen, och mina tankar ville inte sakna ner. På den nio timmar långa flygresan kunde jag endast ta mig igenom en halv Håkan låt. Och där någonstans, mitt i natten i japansk tid, efter en halv låt av svensk musik, kom tårarna.

Att gråta på flyget, och att ha hemlängtan efter bara några timmar, var något jag absolut inte föreställt mig. Självklart skulle jag ha hemlängtan, men inte på flyget? Det fanns inte på kartan för mig. Jag hade läst andra bloggar, och tittat på massor av fakta om utbytesår. Det finns en kurva av hur hemlängtan kommer och går. Så att just detta skulle hända var svårt att förbereda sig inför.

Jag bestämde mig för att lösa problemet, jag kunde trots allt inte ringa mamma flera tusen meter uppe i luften. Jag tänkte att jag får klara mig utan sömn, jag torkade mina tårar och kollade på en till film.

Vid soluppgången (som jag kunde skåda från någon på andra sidan planets fönster) bestämde jag mig för att tagga till. Jag kollade på menyn och sedan trippade jag bak till köket. Jag bad om en chokladkaka och en kopp te, betalade mina fyra euros och återvände till min plats. Jag njöt av mitt köp och såg på soluppgången i det där pyttelilla fönstret.

Väl i Tokyo blev allting åter nervöst och spännande trots att jag var mer än en gnutta utmattad. På flygplatsen väntade min kontaktperson. Efter introduktionen spenderades kanske fyra ytterligare timmar i väntan på studenter från hela världen.

Det var fantastiskt kul att prata med alla, lära känna alla och skratta lite efter den långa flygresan. När alla var samlade bar det av till centrala Tokyo och vårt hostel där vi skulle bo under soft-landing camp. Jag fick dela rum med de två utbytesstudenterna från Italien. Det var så kul att lära känna dem, jag lärde mig nog mer italienska under soft-landing camp än jag lärde mig japanska.

Själva soft-landing camp var bland det roligaste jag upplevt. Tokyo är en så underbar plats, det finns alltid mer att se, mer att besöka, mer att äta och allmänt mer att uppleva. Det enda som var tungt med soft-landing camp var jetlagen. Jag har aldrig i mitt liv varit så trött, eller mått så fruktansvärt dåligt från att endast vara trött.

Att sitta i Akihabara, som är ett distrikt av spel, teknologi och blinkande lampor, när man är sådär trött, var lite obehagligt. Trots att jag mådde hemskt, ville jag verkligen med till nästa affär ändå. Några studenter somnade sittande på gatan. Men Akihabara var trots tröttheten en av de coolaste platser jag sett.

På soft-landing camp började vi även förbereda oss på vad som skulle komma, när den lilla semestern i Tokyo var slut. Vi pratade om regler, om skolan och om värdfamiljen. Trots dessa genomgångar kunde jag inte riktigt föreställa mig hur det skulle vara att leva med en annan familj. Jag har ju aldrig gjort något sådant här förut.

Jag hade lämnat Sverige en tisdag, och på lördag var det dags att träffa familjen. Vi som skulle till Saitama, sa hejdå till de andra vid Tokyo tågstation.

Vi var tre som skulle till Saitama, varav en var min rumskompis från Tokyo, hon var alltså från Italien, den andra var från USA. Vi tog tåget till ett shoppingcentrum med vår kontaktperson, vi provade storlekar för våra skoluniformer.

Om någon ska åka till ett land där man bär skoluniform kan jag rekommendera att man har relativt mycket pengar på kontot till att börja med. Skoluniform kan vara väldigt dyrt. Men man kan också ha tur om skolan man går på t.ex. ger en uniformen eller om den finns tillgänglig att hyra/låna.

Efter vi beställt våra uniformer tog vi tåget. Resan tog mycket kort tid, och plötsligt var vi i en taxi på väg till skolan. På skolan skulle vi träffa lärare och ha en kort genomgång. Efter det här skulle vi träffa värdfamiljerna. Men när vi klev ur taxin fick vi höra att alla familjer redan var i skolan. Då steg stressnivåerna snabbt.

Jag var återigen inte redo. Jag hade ingen tid att förbereda mig. Men vad jag hittills behövt lära mig många gånger under mina två veckor är att mental förberedelse är överskattat i sådana situationer. Det bästa man kan göra är att bara köra, innan man blir för rädd och struntar i det. Men det kan vi komma tillbaka till, jag tänkte att jag kunde skriva mer om det i ett litet inlägg om att skaffa vänner (särskilt när det finns språkliga begränsningar).

Vi introducerades oss för våra familjer och satte oss med dem. Efter detta kom genomgångarna, varje gång det fanns tid log jag mot familjen och de log tillbaka. De verkade jätteglada. Jag var själv jätteglad, men jag var så nervös.

När genomgången var slut, var det dags att åka hem. Jag var alldeles skakig och varm, det här var min familj, som jag skulle bo hos. Vi begav oss från skolan. Familjen visade mig busstationen som jag skulle använda när jag åkte hem från skolan. Jag försökte ställa så mycket frågor som jag kunde, men det var väldigt svårt. Min värdfamilj pratade inte mycket engelska, och min japanska var inte alls tillräckligt bra för att ha ordentliga konversationer.

Bilresan var intressant trots nervositeten, jag såg ut genom fönstret och ställde frågor om vad som swishade förbi. När vi kom fram, klättrade vi ur bilen och gick in. Det första jag såg var den japanska hallen, det finns ett utrymme där man tar av sig och ställer skorna, det kallas för “ Genkan” (玄関). Efter hallen kom jag in i vardagsrummet/matrummet, där hade de ställt upp två flaggor, en japansk och en svensk. De hade även målat en skylt där det stod “ ようこそ Welcome Cornelia”, det första ordet kan översättas till “välkommen”.

På kvällen åt vi alla sushi tillsammans, och sedan fick jag chansen att bada. I Japan är det väldigt vanligt att man badar varje dag. Alla i familjen använder samma badvatten så det är väldigt viktigt att man duschar och tvättar sig ordentligt innan man kliver i badet. I Sverige badar man för att tvätta sig, i Japan fungerar badet mer som något avslappnande.

Duschen är för att tvätta sig och badet är mer för att njuta av värmen och slappna av. Jag gick och sov tidigt första kvällen, jag var alldeles utmattad efter alla nya intryck. Min familj tyckte det var lite skojigt att jag gillar att gå och lägga mig vid tio/ elva när jag ska upp klockan sex.

Det finns många skillnader i sättet att leva när man kommer till ett annat land. Det kan mellan familjer i Sverige redan skilja sig väldigt mycket, så i ett annat land och i en ny familj, är det mycket som är annorlunda. Det är omöjligt att veta innan hur det kommer att vara att bo med en ny familj, med andra vanor och traditioner än en själv.

Det är viktigt att därför ha ett öppet sinne och se saker som annorlunda istället för konstiga, eller sämre än vad man är van vid. I början blir det en sorts kulturkrock, man försöker anpassa sig till massor av nya saker och vanor.

När det är väldigt mycket nytt kan jag rekommendera att hitta saker som gör en glad, saker som kanske är lite bekanta eller gör en lite lugn. Det är väldigt mycket intryck i början, så det kan vara skönt att låta hjärnan vila lite.

Men jag skulle inte rekommendera att kolla instagram eller liknande, det är lätt att man känner att man missar saker hemma. Det kan vara jobbigt att se sina vänner hemma ha väldigt kul när man själv jobbar på att lista ut hur livet i ett nytt land ska fungera.

Mer än en kulturkrock och mycket nytt, kan språkbarriären vara något man inte tidigare upplevt. Jag har i alla fall aldrig upplevt något liknande själv. Kombinationen av mycket nya intryck och svårigheter att kommunicera med folk runt omkring en, kan bli ganska ensamt och tungt.

Jag upplevde ganska mycket hemlängtan den första veckan. Det var hemlängtan som kom och gick. Språkbarriären gjorde att man kunde känna sig ganska isolerad och då ensam, trots att man inte var det. Det som fungerade för mig var att göra saker. Jag började inte skolan direkt, eftersom min skola skulle förbereda för en skolfestival.

Dessa är väldigt viktiga i Japan och involverar ofta stora delar av samhället, med många besökare. Vi utbytesstudenter var inte i skolan under de här dagarna. Vi var inte i skolan och våra värdfamiljer jobbade på dagarna, det var också en ny stad, så det var inte lätt att ta sig runt ensam med begränsad japanska.

På dagarna försökte jag sysselsätta mig med att plugga och jag gick med i ett gym, där kunde jag simma på kvällarna. Det kan vara skönt att träna och göra saker på dagarna. En annan sak som underlättade och fick mig att känna mig lite mindre ensam var att jag kunde prata och umgås med andra utbytesstudenter.

Vi åkte till stationen och fikade, vi åt lunch och besökte en park. Jag tycker definitivt att det är bra att prata med andra som upplever samma saker som en själv. Det kan också vara skönt att prata och förstå varandra, vi alla pratar engelska.

Men allt blir lättare. Man lär sig mer japanska och när saker börjar flyta på, blir glappen hem inte lika tydliga. Den här helgen har jag gått på tre skolfestivaler och jag har träffat massor av nya människor. Det har varit fantastiskt. Det är väldigt kul att utöka sin sociala krets i ett nytt land. Man öppnar dörrar för nya vänskaper och tillfällen att göra saker.