Dessa månader har gått så extremt snabbt men samtidigt långsamt på samma gång. Jag har lärt mig mycket engelska, om den amerikanska småstadskulturen, men framförallt mycket om mig själv.

Wyoming känns på något sätt som hemma nu även fast jag har perioder med mycket hemlängtan. Jag har varit nära att ge upp och jag har bara velat sätta mig på flyget hem, men också undrat hur jag någonsin kommer att kunna lämna det här. Under mina första fyra månader i USA har jag hunnit med mycket, däribland att byta värdfamilj.

Här är min historia

Från Stockholm till Douglas

Allt började väldigt bra. Jag hade hamnat i småstads-Amerika och det var inget fel med det. Chocken som uppstod när jag flög från Stockholm, till New York och sen till Douglas, Wyoming, i en stad på 5000 invånare, var stor. Jag trivdes ändå relativt bra i familjen till en början och staden var väldigt liten där alla kände alla. Allt var motsatsen till vad jag var van vid: småstad, annorlunda familj och en liten skola. De första två månaderna var allt ganska bra förutom en vecka med mycket hemlängtan. Men sen började det bli sämre.

Det fungerade inte med familjen och ungdomarna i Douglas var inte alls som jag hade föreställt mig att amerikaner skulle vara. De var inte särskilt utåtriktade, intresserade av mig eller ville hänga utanför skolan. Tydligen är det inte i deras kultur att umgås med varandra på fritiden här. Folk frågade mig dagligen varför jag var här när jag kom från Stockholm och tyckte synd om mig för att det var så tråkigt här. Vet inte om det är på grund av att det är en småstad och att alla känt varandra hela livet eller om de bara hellre sover bort helgerna som de inte vill umgås på.

Ny värdfamilj tre dagar innan julafton

Det blev väldigt tufft för mig när jag varken kände att det sociala livet eller familjen fungerade särskilt bra. Anledningarna var många varför det inte fungerade med familjen men att lämna dem var ett av de svåraste, men nu i efterhand självklaraste, stegen jag tagit. Jag blev mer och mer nere och kände att det inte var hållbart. Hela december månad var ett stort kaos och jag har nog aldrig varit så förvirrad och ledsen, men I made it out alive!

Jag bytte familj tre dagar innan jul till min lokala kontaktperson Penny. Som tur är har vi en otroligt bra kontakt och hennes familj har känts som en extra familj under hela tiden jag varit här. Jag är så otroligt tacksam över Penny för allt hon har gjort för mig. Vet att många personer har haft problem med dåliga kontaktpersoner men jag hade inte kunnat önska mig en bättre. Hon har kämpat för mig när det känts som att ingen annan gjort det och hjälpt mig att förstå att saker kommer bli bättre när jag själv inte kunde se ljuset.
Jag firade jul hos Penny och hennes familj. Julen är något som jag har haft väldigt mycket ångest över eftersom jag har firat jul på samma sätt med samma traditioner hela livet. Istället för den traditionsenliga julen så gjorde vi volontärarbete på ett sjukhus på förmiddagen. Helt annorlunda emot vad jag var van vid men en väldigt fin jul! Det påminde mig om att julen är mer än att få julklappar och äta pepparkakor. Runt jul kan vara väldigt kämpigt men det viktiga är att minnas att det bara är en jul av många!

Vad händer när man bestämmer sig för att byta familj?

Så vad händer när man bestämmer sig för att byta familj? För mig var det inte lätt att byta familj för jag kände mig så bortskämd. Familjen har öppnat upp sitt hem för mig och det gör så ont när man känner att det inte fungerar. Men jag valde att sätta mina känslor i första hand och prioritera mig själv för det är trots allt mitt år och jag vill göra det bästa utav det.

Det tar ett tag att byta familj, men fungerar det inte så gör det inte det. För det är inte någon utbytesstudent som vill byta familj om de inte behöver. Självklart önskar jag att allt hade fungerat och att året varit smärtfritt men livet blir inte alltid som man vill. Just nu bor jag hemma hos min koordinator Penny och vi har sedan nyår letat familj. Jag kommer att byta skola till en större stad 40 minuter från Douglas. Jag är både otroligt lättad över att komma därifrån men också rädd för att börja om från noll igen

Allas utbytesår är inte perfekta
Jag är ett levande exempel på att det kan komma något bra ur det dåliga. Även om det första halvåret av mitt utbytesår inte blev som jag trott så ångrar jag det inte. Jag har varit på botten och jag har gråtit så mycket att jag inte trott att det finns några tårar kvar men allt börjar vända nu. Och nu när jag mår bra mår jag så himla extremt bra. Någonting jag märkt är att jag känner allting så mycket mer här. När jag är ledsen är jag verkligen helt bedrövad och när jag är glad är jag så lycklig att jag vill spricka. Hela året har bestått av starka känslor som både varit negativa och otroligt positiva!

Allas utbytesår är inte perfekta

Långt ifrån allas faktiskt. Men jag har börjat acceptera att det är såhär mitt utbytesår kommer att vara. Att jag kommer att vara hon som bytte värdfamilj mitt i året och hon som behövde byta skola. Ibland känns det som ett misslyckande att jag behövde byta familj och det har tärt på mig väldigt mycket. Vanliga tankar som att det bara var mitt fel att det inte fungerade och att jag gjorde något fel. Men förhoppningsvis kan en ny skola i en ny stad fungera som en nystart så att mina fem resterande månader kan bli riktigt bra! Mitt år kommer inte vara perfekt men det kommer att vara mitt och helt annorlunda.